MammaMarie

Det var väl si sådär 25 år sedan jag stod på skridskor, tror jag. Och jag har alltid trott att åka skridskor är som att cykla: om du en gång har lärt dig det, så kan du det för livet.

Igår blev jag dock varse, till min besvikelse, att så inte alls är fallet. Jag åkte ned till Folkets Park med sonen och Yomyom och åkte på deras lilla isbana. Hyrde skridskor där ( i storlekarna 40, 42 och 46 – … tänk att en av oss är 9 år!), kostar bara 20 kr per halvtimme.

I början tänkte jag att det väl ändå var snålt med tid att få ha skridskorna. Men väl på isen så tyckte jag att tiden segade sig fram, för man vill ju utnyttja skridskotiden till fullo, men när det inte går att komma sig någon vart så är det kanske mindre kul. Så en halvtimme var precis lagomt.

När jag var (betydligt) yngre så kunde jag åtminstone göra åttor, piruetter och åka bak-och framlänges hur snabbt och enkelt som helst. Så i mitt huvud så föreställde jag mig att jag skulle inta skridskobanan som värsta isprinsessan och verkligen sopa banan med mina barn (och alla andras)…

Nu kan jag meddela att så inte skedde. Först och främst; när jag väl satt på mig skridskorna slog det mig plötsligt: jag sa till min son ”Vad gör jag här? Jag fattas ju en höft för bövelen!”. Jag tänkte att om mitt ena ben glider alltför mycket åt ena sidan lär väl benet lossna helt!….

Nåja jag släntrade in på banan och drog några skär i isen… jag kom ingenstans, jag stod som gjuten! Vad hade hänt?!? Varför kommer man sig ingenstans, jag gjorde ju som jag alltid gjorde på ”den tiden”. Jag var tvungen att be sonen putta på mig bakifrån, vilket han tacksamt gjorde. När jag väl var uppe i full fart började jag skrida med skrillerna.

Det gick, men snyggt var det ju inte… Yomyom fick panik, hon var rädd mina ben skulle lossna… så hon bråkade med brorsan som puttat morsan. Själv stapplade hon fram och tillbaks försiktigt, hon är nybörjare… men såg betydligt proffsigare ut än mamma sin.

Efter en kvart kunde jag själv få upp farten och faktiskt åka runt ett tag, men det var ett evigt stapplande och svajande hela vägen runt, jag kände mig som en 1 åring som lär sig gå och precis vågat släppa bordskanten.

Försökte mig t.o.m på en o annan piruett men den avslutades direkt efter att jag bara lyft ena skridskon ifrån isen, inte ens en kvarts vändning lyckades jag med. Jag ramlade dock inte en enda gång, även om de flesta närvarande nog förväntade sig det varje sekund.

Det var bara EN enda gång som jag faktiskt höll på ramla mycket dramatiskt och allvarligt, men då var det tur att sonen precis stod bredvid mig och tog emot sin mor. Man borde nog kanske vara tacksam över att han styrketränar så mycket som han gör, för han behövde nog varenda muskelfiber han pumpat fram för den ansträngningen det innebar att ta emot min kroppshydda! stackarn…

Sedan drack vi varm choklad och gick till den stora lekparken som finns i Folkets Park. Jag klättrade och snurrade i klätterställningen där (när det kommer till att leka i lekparker är jag ännu proffs) och Yomyom tävlade med sin bror i den stora klätterrutchbanan som finns där… jag hade stoppur så jag klockade dom. Första rundan tog Yomyom precis 2 minuter…. sista rundan hon gjorde tog det bara 18 sekunder! Jag vet inte hur stor förbättring det blir procentuellt, men jag ansåg att hon kunde vara väldigt nöjd med slutresultatet.

Idag kan jag i alla fall med exakthet peka ut vilka muskler som används när man åker skridskor: I princip hela ryggens muskler samt ben och rumpa – för att inte tala om anklarna!