En blogg om Livet i allmänhet och mitt eget i synnerhet

I AF kan man läsa om en kvinna som födde sitt barn med kejsarsnitt utan att bedövningen tog. Den tog inte från allra första början, men läkarna fortsatte trots att hon vände och vred sig.

Bara att hon KUNDE vrida sig borde varit ett tecken på att hon verkligen inte var bedövad. Detta är ett tydligt tecken på att man misstror kvinnor när de klagar. Man tar dom inte på allvar.

Jag har själv gjort 4 kejsarsnitt. En under narkos och tre med ryggmärgsbedövning och var alltså klarvaken. När jag födde mitt 3:e barn (inom 2 år och 8 månader) gick dock något på tok. Efter 2 tidigare snitt hade jag tydligen ärrbildningar i de inre lagren och man öppnade på exakt samma ställe som tidigare. Tack o lov måste jag säga, då det inte syns idag nämnvärt att jag gjort kejsarsnitt.

Från den yttre huden in till fostret finns flera lager som ska öppnas. När läkarna öppnar magen snittar de bara det övre skiktet ( huden ) med skalpell men de inre skikten sliter de upp med händerna.

Detta visste jag inte innan, men blev varse det när jag fick mitt tredje barn. Jag fick ryggmärgsbedövning och jag blev bedövad helt enligt regelboken. Jag kände inget under bröstnivå och kunde inte röra mig heller. Så de började snitta.

Men sedan skulle de undre lagren öppnas och läkaren slet och drog. Jag förstod inte vad hon gjorde… hela jag trycktes ned och drogs upp. Hon ställde sig på britsen med knäna och drog i mig… efter ett tag gick någon och hämtade en annan läkare (manligt) och han började slita och dra. Jag skrek åt dom och frågade vad de gjorde, för såhär har det aldrig gått till tidigare.

Inte heller han lyckades så även han ställde sig på britsen gränsle och slet. Tillslut fick dom i alla fall upp magen så att min lilla flicka kom ut.

Vid det här laget hade det tagit så lång tid (nästan 1 tim) så min bedövning slutade verka… min mage var uppfläkt och jag kände allt! Jag poängterade detta, och när de började sy kände jag ALLT… AAALLLT!!! Jag sa åt dom att dom måste sätt i mer bedövning, men det sa dom att dom inte kunde.

Så de sprutade in lokalbedövning på måfå i magen med sprutor… jag kan säga att detta fungerade inte alls, jag kände fortfarande allt de gjorde. Så jag sa åt dom att söva mig, ge mig narkos. Nej det kunde de inte i det här stadiet. ”Det är för sent. Då skulle vi gjort det från början”, sa de.

Så de sydde ihop alla lagren på mig helt utan bedövning. Inte ett ord av ursäkt eller liknande fick jag efteråt. INGEN sa något. Så jag antog att de gjort allt rätt och jag bara varit ett offer för olyckliga omständigheter. Men när jag skulle få mitt sista barn ( 10 år senare) sa dom till mig att det är självklart att man kan söva. Man har ju redan inne en kanyl i handen på mig så det är bara att spruta in lite narkos!

Faktum är dock att jag har tur för jag har en väldigt hög smärttröskel. Därför har jag alltid velat föda barn naturligt bara för att jag är nyfiken på hur mycket jag tål. I mitt huvud tror jag inte att jag skulle uppleva det så smärtsamt som ”normala” kvinnor gör, men nu får jag inte veta det. Det har alltid varit en stor sorg hos mig att inte fått föda normalt.

Jag kan säga att jag kände smärtan när de sydde ihop mig, men anledningen varför jag klagade var inte så mycket smärtan utan på grund av obehaget att känna magen uppfläkt och jag kände luften komma i kontakt med mitt inre. Det var det som var det obehagliga.

Idag har jag vant mig vid öppna sår (då jag ju har många barn vars sår jag tvingats vårda i åratal) , men vid tillfället så mådde jag illa bara av att se ett öppet sår, ännu värre riktiga köttsår! Nu låg jag där och kände detta stora köttsår på mig själv och så kände jag hur någon stack in vassa suturer i detta stora sår. DET var det äckligaste.

Hade jag vetat att de gjort fel hade jag ju anmält dom, men då ingen annan reagerade så tror man ju att det är ens eget fel, på något sätt. Kvinnan i artikeln hade också fått svaret att det var för sent med narkos, och hon har anmält detta. Ska bli intressant få veta vad svaret av anmälan blir. Naturlligtvis händer ju inget med de inblandade läkarna, som vanligt. En prick i protokollet på sin höjd.

Jag tycker att läkare som medvetet gör fel bör bli ersättningsskyldig gentemot patienten. Det bör vara något personligt, så att de som jobbar med människor på detta sätt inte blir helt likgiltiga emot patienters smärta, särskilt när en patient ligger i ett sådant hjälplöst tillstånd som på operationsbordet.

——————————————————————————–

April is Cesarean Awareness Month. Let’s work together to promote safe, satisfying, supported birthing. Thanks for helping us spread the word! www.ican-online.org