Imam Ridha(A) sade:
”Om en person, som endast har tre år kvar av sitt liv, behandlar sina anhöriga väl och samtalar på ett vänligt sätt, kommer Gud att förlänga dennes ålder med trettio år (dvs. tio gånger). Allah(SWT) gör vad Han behagar.”
[Osol al-Kafi, s. 383]
Imam Sadiq(A) sade:
[Taraef al-hekam, vol. 2, s. 358]
Imam Hassan(A) sade:
[Khesal al-Saduq, s. 29]
“Husayn accepterade och lämnade Mecka med hans familj och ett följe av 70 efterföljare. Men i Karbalas öken fångades de i ett bakhåll som planerats av kalifen Yazid.
Trots att en förlust var säker, vägrade Husayn att lyda honom. Omringad av en stor fientlig styrka, klarade sig Husayn och hans kompanjoner utan vatten i tio dagar i den brinnande öknen i Karbala. Slutligen dödades Husayn, de äldre och några manliga barn i hans familj och kompanjoner av pilarna och svärden tillhörande Yazids armé; hans kvinnor och återstående barn togs som fångar till Yazid i Damaskus.
Den berömda historikern Abu Reyhan al-Biruni konstaterar; “… sedan eldades deras läger upp och kropparna trampades av hästarnas hovar; ingen i mänsklighetens historia har beskådat en sådan grymhet.”
/ Simon Ockley (1678-1720) Professor i arabiska vid Cambridge universitet.
[Ta’ziyeh: Ritual and Drama in Iran, New York, 1979, s.2]
Simon Ockley
(1678-1720) Professor i arabiska vid Cambridge universitet.
”En sak som är särskilt värd att betona är att hans moder födde honom i Mecka, inuti självaste templet; vilket inte hänt någon annan.”
[History of the Saracens, London, 1894, sid. 331]
…I motsats till en ledare som längtar efter världen.
I dagens värld som är full av: orättvisor, politiska spänningar, konflikter mellan kulturer och religioner, och utnyttjande av tillgångar – gråter världens befolkning efter en stark, barmhärtig och rättvis ledning. En grundläggande filosofisk fråga att ställa är:
Kan en människa längta efter något som, enligt vissa, är omöjligt att uppnå – dvs är det omöjligt att hoppas på en ledare med perfekta kvaliteter?
För att besvara den frågan måste vi fråga oss om historien någonsin har sett ett ledarskap med perfekta egenskaper?
Följande exempel från historien visar kvaliteter på den ultimata ledaren – Amir al Momineen, Imam Ali ibn Abu Talib (as):
En ledare för mänskligheten!
I sitt berömda brev till Malik al-Ashtar, när Imam Ali utsåg honom att ta styret över Egypten, skriver Imam Ali (A) :
”Kom ihåg, Malik, bland dina medborgare finns det två slags människor: de som har samma religion som du har, de är bröder till dig, och de som har andra religioner än dig, de är människor som du.
Men båda kategorierna lider av samma svagheter och oförmågor som alla människor besitter; de begår synder, hänger sig åt laster uppsåtligen eller oavsiktligt, utan att inse den oerhörda omfattningen av deras gärningar.
Låt din nåd och barmhärtighet komma till deras räddning, och hjälp dom på samma sätt och i samma utsträckning som du förväntar dig att Allah visar barmhärtighet och förlåtelse gentemot dig.
Du måste alltid värdesätta och anta en politik som varken är för hård eller för mild, en politik som bygger på rättvisa kommer i stort alltid att uppskattats. ”
Om alla ledare skulle försöka visa samma barmhärtighet och erkänna människors svagheter, som Imam Ali (A) gjorde, skulle världen bli en bättre plats att leva i.
Malik Al-Ashtars grav i Kairo:
Charles Mills
(1788-1826) Ledande skribent av sin tid.
”Som ledaren för familjen Hashim och som kusin och svärson av han som araberna respekterade…, är det iögonenfallande otroligt att Ali inte valdes till Kalifatet omedelbart efter Mohammads död. Till fördelarna av hans födelse och giftermål lades vänskapen med Profeten till.
Sonen av Abu Talib var en av Islams första konvertiter och Mohammads favorituttalande om honom som Aron av en andra Moses. Hans talang för vältalighet, och hans mod som krigare, var tacksamt inom en nation i vars bedömning mod var en dygd och vältalighet en visdom.”
[An history of Muhammedanism, London, 1818, sid. 89]
Gerald de Gaury
(1897 – 1984) Brittisk militär och diplomat.
”Han har varit vis vid rådgivning och modig vid strid, sanningsenlig gentemot sina vänner och storsint gentemot sina fiender. Han skulle för alltid komma att bli en förebild bland muslimsk ärbarhet och höviskhet.”
[Rulers of Mecca, London, 1951, sid. 49]
Wilfred Madelung
Professor i Arabiska vid Oxford universitet.
”Inför ett falskt Umayyadiskt påstående om ett legitimt styre i Islam som Guds ställföreträdare på jorden, och med tanke på det Umayyadiska förräderiet, nyckfullheten och splittrade regering, och den hämndlystna vedergällningen, kom de att uppskatta hans ärlighet, hans obevekliga hängivenhet till det Islamiska väldet, hans djupa personliga trohetsplikter, hans jämställda behandling av alla sina anhängare, och hans generositet i förlåtandet av sina besegrade fiender.”
[The Succession to Mohammad: a study of the early caliphate, Cambridge, 1997, sid. 309-310]
Dr. Henry Stubbe
(1632-1676) Klassicist, polemiker, fysiker och filosof.
”Ali ibn Abu Talib hyste ett förakt för denna värld, dess pompa och ståtlighet, han fruktade Gud mycket, gav mycket allmosor, var rättvis i alla sina handlingar, ödmjuk och älskvärd; av en utomordentlig kvickt intellekt och av en genialitet utöver det vanliga, var han utomordentligt lärd, inte i de vetenskaper som avslutas med spekulationer utan i de som sprider sig till praktik.”
["An Account of the Rise and Progress of Mahometanism", 1705, sid. 83]
Sir William Muir
(1819-1905) Skotsk forskare och statsman. Innehade positionen som utrikesminister för den Indiska regeringen såväl som viceguvernör för de nordvästra provinserna.
”Begåvad med ett klart intellekt, full av tillgivenhet, och förtroendefull i vänskap, var han sedan barnsben Profetens hängivna hjärta och själ. Enkel, tystlåten, och oambitiös, när han under senare tid erhöll styret av halva det muslimska riket, och snarare tvingades till makten än att själv söka den.”
[The Life of Mahomet, London, 1877, sid.250]
Philip Khuri Hitti
(1886-1978) Professor i Semitiskt språk vid Princeton universitetet.
”Modig på slagfältet, vis vid rådgivning, vältalig vid yttranden, ärlig gentemot sina vänner, storsint mot sina fiender, blev han förebilden av Muslimsk ärbarhet och höviskhet (futuwah) den arabiska historiens Salomo, om vars namn dikter, ordspråk, predikan och anekdoter i oräkneliga mängder har samlats.”
[History of the Arabs, London, 1964, sid. 183]
Imam Ali(A) sade:
”Den dåraktigaste personen är den
som betraktar sig själv som den klokaste!”
[Fehrest Qorar, s.83]
Edward Gibbon
(1737-1794) Ansedd som en av Storbritanniens största historiker genom tiderna.
”Glöden och dygden hos Ali har aldrig överträffats av någon färsk konvertit. Han förenade alla egenskaper hos en poet, en soldat, och ett helgon; hans visdom lever än idag genom samlingar av moraliska och religiösa uttalanden; och varje antagonist, vare sig genom tungan eller svärdet, blev underkuvade av hans vältalighet och tapperhet.
Från det första timmarna av hans uppdrag till de sista ritualerna av hans begravning, övergavs aldrig Profeten av en generös vän, som han med nöje kallade sin broder, sin ställföreträdare, och den troende Aron av en andra Moses.”
[The Decline and Fall of the Roman Empire, London, 1911, volym 5, sid.381-2]
”Om en person går in i ett rum, stänger och tätar igen dörren med lera och sedan säger: ”Min näring kommer”, är han bland de tre grupper vars Dua (böner) inte kommer att uppfyllas.”
Berättaren säger: ”Jag frågade Imam Sadeq (AS): Vilka är dessa tre grupper? ”
Imamen (AS) sade:
”En man som har en hustru men förbannar henne. Förbannelsen kommer inte att aktualiseras, för han har möjlighet att skilja sig från henne.
En man som har en fordran hos någon, men har inte tagit någon som vittne, och gäldenären förnekar fordran. Om borgenären åberopar Gud för att förbanna gäldenären, kommer hans Dua inte uppfyllas, för Gud har beordrat att bevittna när du lånar ut pengar och borgenären har inte tagit hänsyn till Guds ordning.
Och slutligen, en person som har en rikedom men sitter hemma och gör ingenting alltmedan han åtnjuter all sin rikedom, och sedan åberopar Gud för att ge honom näring. Denna Dua kommer inte heller att uppfyllas. ”
Imam Ali(A) sade:
”Den som gör girighet till sitt slagord har förnedrat sig själv, den som omtalar sin oro med andra blir föraktad, och den som styrs av sin tunga är utan värde.”
Den person som inviger cykeln av Wilayah, och vars uppgift det är i alla tider att fylla funktionen av Wilayah är Imamen, vars person är så central inom Shi’ism.
Därför kallas den första imamen, Ali, för Waliallah. I allmänhet betyder ”imam”: den person som står längst fram och därmed ledare vid församlingens böner.
Det är i denna mening begreppet vanligtvis används i vardagsspråket inom både Sunnism och Shi’ism. T.ex. ”så och så heter imamen i den moskén”. Det innehar även en hederspost-betydelse, och avser då en som står i spetsen för det religiösa samfundet. Det är i detta sammanhang titeln tilldelats framstående religiöst lärda som Imam al-Ghazzali eller Imam al-Shafi’e etc.
Men specifikt inom Shi’ismen är Imamen en person som är den verkliga härskaren i samhället och i synnerhet arvtagaren av de esoteriska lärorna från Profeten.
Han är en som bär ”det Muhammedanska Ljuset” (al-nur al-Muhammadi) inom sig och som uppfyller funktionen Wilayah.
Både Sufism och Shi’ism anser att det finns ett profetiskt ljus som har funnits från början i varje profet från Adam och framåt.
Det är källan till all kunskap och identifieras med det ‘Muhammedanska Ljuset’ eller ‘Muhammedanska Realiteten’ (al-haqiqat al-muhammadiyah), vilket är logiskt. Det är detta Ljus som fortsätter från en cykel av profet till en annan och det är detta Ljus som finns inom Imamen, genom vars närvaro han blir ”Imam”.
Imam Sadeq (AS) har sagt:
”Flickor är som välgörenhet, och pojkar som rikedomar: På domens dag kommer det att finnas belöning för välgörenhet men rikedomar kommer att utfrågas om. ”
En dag när vår 6:e Imam, Imam Sadiq(A) promenerade längs en gata lade Han(A) märke till att några personer hade slängt överbliven mat på marken.
Imam Sadiq(A) blev väldigt ledsen över detta. Han(A) talade om för dessa personer att det dem gjort var väldigt fel eftersom det finns så många människor i världen som är hungriga på grund av att de inte har någon mat.Vår Profet Mohammad(S) har talat om för oss, att om man inte tänker på andra Muslimers behov så är man inte en Muslim. Detta är orsaken till att Imam Sadiq(A) brukade gå ut mitt i den kalla natten för att ge mat till de fattiga.
Moral: Du skall aldrig använda eller ta mer än du behöver av något. Du skall alltid tänka på hur andra människor har det, speciellt Muslimer, som inte har lika mycket som du har.
Imam Sadiq(A): kompanjonen från Hajj, vallfärden
En man kom tillbaka från Hajj, vallfärden. Han berättade om hans upplevelser för vår 6:e Imam, Imam Sadiq(A). Han var mest imponerad av en av hans kompanjon som han gjorde vallfärden med, och berömde denne person väldig mycket. Vilken vänlig och älskvärd person, vi var verkligen lyckligt lottade, han var ständigt upptagen med bön och dyrkan. Så fort vi stannade till någon stans, gick han direkt till ett hörn och började be.
Imam Sadiq(A) sade: ”Vem var det då som tog hand om hans sysslor medan han var borta? Och vem var det som vattnade och mattade hans häst?”
Mannen svarade: ”Självklart gjorde vi detta, vi hade äran att göra allt åt honom. Han var för upptagen med bön och dyrkan, och hade därför ingen tid med att utföra dessa världsliga uppgifter.”
Imam Sadiq(A) sade:” Sannerligen, ni alla är då bättre än honom.”
Läs mer på Islamsljus.se
Imam Ja’far Sadiq(A), vår sjätte Imam och son till vår femte Imam, Imam Mohammad Baqir(A), föddes 17 Rabi’ al-awwal år 83 e.H. (efter Hijrah – Profetens(S) utvandring från Mecka till Medina) i staden Medina.
Han kom att lägga grunden för det islamiska universitetet i Medina och utbildade studenter och lärjungar inom olika vetenskapliga fält och grenar. Imamens(A) vida kunskap som härleddes från hans fader Imam Baqir(A) och vidare till hans förfäder med Profeten(S) och Imam Ali(A) i första led, strömmade givetvis från Ursprunget och Källan till all Kunskap; den Vise den Allvetande!
Denna kunskap agerade i sin tur som ett starkt ljussken i bleckmörk ignorans vilket ledde till att filosofer, vetenskapsmän, forskare, lärjungar och alla möjliga kunskapstörstiga från alla håll och kanter i världen sökte sig till Imamen(A) för att få sina frågor besvarade och sin kunskapstörst släckt.
Imam Sadiq(A) utbildade fyratusen studenter inom olika kunskapsgrenar relaterad till Islam, existentiell filosofi, naturvetenskap, samhällskunskap samt många andra vetenskaper. Dessa lärjungar spred sig sedan ut i världen och blev kända som de mest ledande vetenskapsmän inom olika grenar och spred den kunskapen som de ursprungligen fått från Imamen(A) vidare världen över och deras böcker och verk fortsatte att studeras och undervisas långt fram i moderna tider i Europa. Bland Imamens(A) lärjungar kan nämnas personer som Jabir ibn Hayyan känd som matematiker, läkare, filosof m.m.
Imam Hassan(A) beskriver egenskaperna hos en troende (mo’min) broder, kompanjon och vän med följande ord:
”Han var större än andra människor i mina ögon. Den största egenskapen han hade som gjorde honom så stor i mina ögon var hur han såg på världen som något litet och betydelselöst.
Han uppnådde frihet från ignoransens dominerande, och bad aldrig om en tjänst från någon förutom pålitliga personer.
Han klagade inte, blev inte arg och ilsken, och tappade aldrig tålamodet (sabr), av trötthet eller irritation. Han förblev tyst mestadels men när han väl öppnade sin mun för att tala var han stjärnan bland alla talare. Han var klen och smal men när det kom till kamp och kämpande var han stark som ett lejon.
Han föredrog att lyssna i en samling med lärda snarare än att tala. Om någon överkom honom i tal kunde ingen överkomma honom i tystnad. Han sade aldrig vad han inte handlade efter och sade inte det han handlade efter.
När han blev konfronterad med två saker som han inte visste vilken av dem som skulle ta honom närmare Gud, tittade han på vilken av dem som var närmast hans begär och opponerade det. Han klandrade inte heller någon för handlingar där det kunde finnas rum för en ursäkt i liknande fall.”
[Tohaf al-oqol, s. 234]